Senaste åren har jag bara känt mig mer ensam och ensam för varje dag som går... Kan inte ens räkna hur många nätter eller stunder där jag bara har legat i sängen och mot väggen och känt mig så jävla ensam. Sanningen är att jag egentligen inte är så ensam som jag känner mig, för jag har ju allt en människa kan tänka sig önska? En pojkvän, massa fina vänner, en hel familj, tak över huvudet, mat som serveras varje dag, ett extra jobb, skola osv... Trots allt detta så känner jag mig på något sätt olycklig och ensam. Oavsett hur mycket mina vänner/pojkvän säger "du har mig", så försvinner inte min ensamhetskänsla. Den är forfarandet kvar, visst försvinner den ibland när jag är omringad av människor, men så fort jag är ensam så känner jag mig ensam, hopplös, äcklig, otillräcklig och oälskad. När människor säger "Åh så skönt det ska bli att vara hemma själv och kolla på film" så förstår inte jag hur dem kan njuta av det? Liksom för mig är det rena tortyren att sitta hemma en fredagskväll och kolla på film SJÄLV, jag förstår inte hur man kan vilja vara själv...? Jag känner att jag har nått en gräns, jag vill kunna ligga ensam i min säng en vanlig kväll utan att få panikattacker av att ingen svarar mig på telefonen eller sms. Det har gått för långt helt enkelt, jag känner det och ju mer tiden går dessto svårare blir det för mig att vara ensam... Min största rädsla är att vara ensam. 

-

Trots att man tänker ”det räcker nu”,
och trots att hjärtat är helt itu,
Så ler man ändå åt kompisarnas skämt,
skrattar, och är den där vännen som larvar sig mest jämt.

Mitt liv har i princip alltid varit antingen upp eller ner, sällan något mittemellan. Jag vet inte vad det kan bero på men just nu är livet mer nere än uppåt, kanske beror det på att hösten har ramlat in i mitt liv och mörknat? Eller så är det bara allt tänkande om framtiden och annat skit... Jag avskyr att jag är sån övertänkande människa, jag önskar att jag bara kunde ta allt som kommer och hoppas på att ödet väljer det rätta för mig. För övrigt är så jag så himla skoltrött att jag hellre hade velat sitta 8h på ett industri och tjäna pengar istället för att sitta framför en skolbänk. Mår pyskiskt dåligt och känner att jag kommer ramla ner i en depression igen och jag är 100% säker på att det är skolan som ligger bakom allt detta... Vill aldrig tillbaka till skolvärlden igen efter studenten, verkligen aldrig! 

 

Något jag verkligen ser framemot just nu är Stockholm med teatern/dans som är nästa fredag och att få lägga mig jämte min kärlek.  

 

Kan inte bestämma mig vad jag tycker om söndagar. De här med söndagsångest har jag inte haft sen jag slutade i 2an och jag vet inte om jag ska vara glad över det, något känns fel med det, känns som att jag borde ha det. Söndagar brukar gå till tankar om framtiden och drömmar, kan inte tro att nu på onsdag så ska vi pröva ut studentmössorna, kändes som jag precis har börjat på gymniaset? Kan inte tro att nästa student så är det min tur, att stå och vifta och skrika för full hals "för vi har tagit studenten, fyfan vad vi är bra". Att jag måste hitta något att göra efter studenten kommer vara det svåraste beslutet. Jag vill så mycket, det jag mest vill är att flytta hemifrån eller resa. Bara helt enkelt bort härifrån från allt och alla... Jag behöver komma bort från allt detta för att må bra igen, jag är ständigt i en sorgen bubbla och väntar på att någon ska komma med en nål och sticka hål i den. Vill leva livet, andas ut och känna att fyfan vad jag älskar livet! 

Att gråta när man inte har gjort det på flera dagar är så oerhört skönt. Att bara släppa allt man har hållt in, efter all tålamod man har haft är nog det bästa som finns. Saker och ting är inte alltid på topp, det måste vi förstå, men efter regn kommer alltid solsken. Att ge upp på saker och ting som betyder mest i världen är kanske det dummaste man kan göra, men vad är vitsen med att fortsätta kämpa när allt hopp är slut? Jag vet faktiskt inte.

En sak kan jag säga, att när allt känns meningslöst och man fortfarande kämpar och tillslut når mållinjen, så är det nog den bästa känslan. Att lyckas med något när något är slut är det svåra.

Processen äter upp in i från kroppen och det enda hjärnan säger är "ge upp" medan hjärtat skriker "du klarar det". Man frågar sig ofta, är ens allt detta värt? Är all smärta värt för detta? Kommer det leda till något gott, eller förstör jag bara mig själv? Det är svårt att få svar men tro mig, under resans gång så kommer man få svar på det.

Tålamod, tillit är det enda som behövs.

Tom på ord som vanligt. Energin tom som vanligt. Allt är för mycket och jag vet inte hur jag ska handskas med det, förvirrad och ledsen bara... P.g.a allt detta så har jag ingen ork i kroppen mer till att gå upp, umgås med vänner, prata eller någonting.. Jag stänger ut folk igen och det var de jag var rädd för, att komma tillbaka till gamla mig igen. Jag vill inte och jag verkligen kämpar mig ut från denna äckliga bubblan men det är något som drar tillbaks mig och jag orkar inte kämpa mer. Jag är så trött, jag är så trött i hela kroppen hela tiden att på nätterna så känner jag ingen skillnad på vilken trötthet jag har. Det enda jag vill är att stänga av allt, mina känslor och tankar, bara stå högst upp på ett stort berg, titta upp i himlen, blunda och ta tre djupa andetag och sedan vakna upp igen och leva ett normalt liv.

 

Jag är tom, jag är tre punkter, jag känner mig som ingenting längre.

Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till, det är mindre än 1 månad kvar tills alla min närmaste tar studenten och flyttar och lämnar mig här.. Jag är inte redo att släppa mina vänner än, jag blir tårögd av att bara läsa och höra när de säger "håller på att leta boende där", "har sökt in där, ska flytta dit", "vi måste fortfarande hålla kontakten när jag har flyttat" asså ååh!! Jag vill ha dem kvar här föralltid, hos mig nära mig... Vill inte att det ska ta slut...

Något som är ett måste nästan bara för att, haha ne men dem andra åren har jag haft typ träna mer, äta nyttigt (dock har det aldrig funkat hela vägen), vara snällare och sluta bita på naglarna. I år får det vara lite nya löften tänkte jag.

 

 

 

 

 

SÅ 2014, BRING IT ON! 

 

 

 

Bara så där på en sekund föll hela mitt liv, bara precis så där, bam sa det bara så blev hela mitt liv till ett helvete. Jag har inga ord kvar, ingen luft till att andas, ingen ork att öppna min mun eller orken till att flytta på mig. Mitt huvud sprängs snart av alla tankar och funderingar, inget vill falla på plats och allt är fel. 

När kommer jag till de stadiet där hoppet inte finns kvar mer? För jag tror jag hamnade där innan,

♥

Hade så tråkigt så gick igenom lite gamla inlägg på bloggen, gick in på kategorin "thoughts" och fick genast dåliga tillbaka blickar från mitt "gamla" liv. Jag har haft det så förbannat bra dem senaste dagarna att jag totalt glömt bort hur jag hade de för några månader sen, det är sjukt hur allt ändrades så snabbt på en sån kort tid men jag är så förbannat glad att allt vände sig igen. Allt känns så bra nu och det har det gjort sen innan sommarlovet började och måste bara tillägga att denna sommaren har varit MYCKET bättre än förra och sommaren före de, haft en underbar sommar hittills men det är suger att det rör sig mot slutet... Bara två ynka veckor kvar, ska verkligen hitta på massa skoj då jag inte jobbar. Jag har träffat hur många nya människor som helst som har fått mig på ett bättre humör och jag rent ut skiter i mina gamla vänner för jag orkar inte alltid höra av mig först osv men sen är jag även en människa som tröttnar lätt på folk så ni som läser detta och jag fortfarande hör av mig så ska ni vara lycklig lottade, haha skämt o sido. Tack ännu en gång till mina vänner som har varit där och stöttat mig och nu tänker jag avsluta detta gay inlägget och duscha sen sova, imorgon inväntar 9h jobb! 

Det kom som en chock men antar att det var de jag behövde se, jag förträngde bort sanningen och nu när jag såg sanningen rakt framför mina ögon så kommer allt bli lättare för mig att släppa taget. Jag hatar mig själv ibland & inatt ska jag inte gråta. 

Man kan inte vara lycklig hela tiden säger de,men jag vill vara lycklig konstant. Jag hatar känslan då man har varit glad i några veckor så kommer en liten små sak eller en gammal sak i vägen och verkligen förstör hela ens humör och alltihop. Jag har varit lycklig ett bra tag nu fastän en liten små sak men jag är bra på att förtränga saker och ting och lägger mest ner tid på de på kvällen vilket resulterar till ingen sömn. Det var länge sen jag skrev ett "depp" inlägg här på bloggen och jag hoppades starkt på att inte göra fler sådana inlägg på ett väldigt bra tag och här återigen sitter jag i sängen, ledsen och behöver skriva av mig någonstans. Jag är mest förvirrad för jag är glad, det är jag för jag har sommarlov, inga läxor eller skola, jobbar med ett par fina vänner och vad mer kan jag liksom begära? Men jag har känslan att jag måste gråta för jag saknar en person så jävla mycket men vågar inte ta kontakt med den, jag vill gråta men jag kan inte för jag vet att personen är inte ens värda mina tårar och det kanske därför jag inte kan gråta ut och allt låter helt komplicerat och ärligt så är allt så jävla komplicerat just nu. 

 

Jag har precis kommit över en person snarare "kommit" över som vanligt, är så otroligt svag för sånt här och jag har svårt att släppa tag i folk. Jag har sagt det flera gånger innan men jag säger det igen, jag vill så gärna flytta härifrån ifrån Småland i huvudtaget för att verkligen träffa och skaffa nya vänner, ändra på livet och verkligen allt. Jag trivs verkligen inte här, jag avskyr skolan och vissa människor (typ alla) på skolan, så trött på att dagarna bara rullar förbi och de enda man har gjort är att sova, kolla film, ligga i sängen, ute i 1h, festa med samma människor. inte för jag tycker det är tråkigt eller så, men jag känner själv att jag behöver ta helt nya tag och göra något jag verkligen vill göra. Jag är så peppad till att ta studenten och bara åka härifrån för jag ska fan inte bo kvar här, leta jobb i en annan stad och ta ett sabbat år sedan gå på högskola. Jag vill verkligen inte klaga på mitt liv för jag vet att jag har det bättre än vissa andra tonåringar men just idag, nu så är så trött på allt och alla för har verkligen inte haft en bra dag. JAG VILL BORT HÄRIFRÅN NU!

 

♥

 

 

 

Jag lärde mig att släppa taget om dig men när jag var så nära att släppa dig helt tog du tag i min hand igen. 

Jag vill inte släppa taget om dig men jag vet att det är bäst för både mig och dig.

Det känner som att min hjärna säger nej medan hjärtat säger ja.

Det är sjukt att mitt hjärta fortfarande slår lika fort när jag ser dig som det gjorde när jag första gången blev kär i dig. 

Denna känslan är ny för mig eller så har jag aldrig varit så här hemligt kär förut. I början trodde jag att du var mitt rebound men idag vet jag att jag faktiskt var riktigt kär i dig på riktigt. 

 

Folk säger att man kan träffa andra för att komma över personer, rätt så sant men det har verkligen inte funkat för mig. Jag har träffat hur många nya människor som helst, aldrig känt riktigt de klicket. Den känslan just nu, den är konstig, men bara med dig. ♥

 

- anonym

Senaste dagarna har mitt liv vänt sig och jag antar på ett positivt sätt för just nu sitter jag här i sängen och ler och mina tankar säger att jag är glad och att jag inte ska behöva vara ledsen, jag har så otroligt fina vänner som har gjort helgen/veckan till den bästa på väldigt länge! 

 

Jag är så glad, allt känns så bra nu. Bara några veckor kvar till sommarlovet och det är den bästa känslan just nu att allt skolarbete jag har suttit och grubblat på hur ska jag hinna med allt kommer försvinna. Jag ska banne mig klara nationellamatte, jag ska verkligen sitta dag in och ut nu med matten för jag vet att jag kan bättre än så. Sen ska jag klara mig 3 veckors hårt arbete och sen få massa pengar som jag har tjänat själv och köpa saker med mina EGNA pengar utan att bett mina föräldrar om pengar. Sedan flyger jag till Vietnam och träffar hela släkten och bara njuta av tiden där nere, njuta av varenda sekund. Jag har sånt bra liv men det är jag själv som förstör den och istället för att sitta hemma och vara emo borde jag kanske göra något åt det?