Bara så där på en sekund föll hela mitt liv, bara precis så där, bam sa det bara så blev hela mitt liv till ett helvete. Jag har inga ord kvar, ingen luft till att andas, ingen ork att öppna min mun eller orken till att flytta på mig. Mitt huvud sprängs snart av alla tankar och funderingar, inget vill falla på plats och allt är fel.
När kommer jag till de stadiet där hoppet inte finns kvar mer? För jag tror jag hamnade där innan,
allt känns så fruktansvärt meningslöst.
Jag tror jag aldrig jag har varit så glad av att se mitt hjärta innan, han förgyller mina dåliga dagar och vänder dem och gör allting till så mycket bättre. Kan aldrig tacka honom nog för allt han har gjort för mig och stått ut med mig. Jag är nog den lyckligaste på jorden som har funnit en kille som honom, han är verkligen en keeper! ♥
Den typiska Fisken är rättvis och medkännande, ömmar för alla som har det svårt. En mjuk, känslig och sårbar läggning är kännetecknande, liksom en strävan efter att finna sammanhang och mening i tillvaron.
Neptunus är tecknets härskare, känd som vattenguden i den grekiska mytologin. Den som är född i ett vattentecken är en känslomänniska, med ett rikt inre liv. Fisken är en god lyssnare och har förmåga att leva sig in i sina medmänniskors livssituation. Fisken är mycket intuitiv och anar sig fram i tillvaron. Här finns stora fonder empati och välvilja. Fisken ömmar för alla som har det svårt och söker sig gärna till roller där hon känner sig behövd. De svaga och utsatta grupperna i samhället, barn och djur, ligger denna godhjärtade natur extra varm om hjärtat.
Många Fiskar känner sig vilsna och har perioder där de upplever att de inte passar in. En känsla av utanförskap kan stundtals vara svår att brottas med, men ger samtidigt Fisken en mycket tolerant människosyn. Fisken väljer ibland att fly undan, att inta ett passivt förhållningssätt. Det är viktigt att Fisken vågar följa sina drömmar och visioner, att ha modet att lyssna med det inre örat…
Fisken är en sökare med en öppenhet för andra dimensioner. En god människokännare och humanist, ofta utrustad med en kreativ, fantasifull ådra och stora fonder välvilja.
Listen. Do you want to know a secret? Do you promise not to tell? Closer. Let me whisper in your ear, say the words you long to hear. I'm in love with you.
Inatt hade jag en av mina bästa drömmar verkligen, allt var perfekt och det är väldigt få drömmar jag vill ska bli sanna, men denna... Åh om denna händer i verkligheten kommer jag nypa mig 150 ggr!
Enda sen liten har jag brunnit för sporten fotboll, jag vet att de flesta bara tycker att det är en meningslös sport där man bara springer fram och tillbaka efter en boll, men jag lovar, det är mer än så! Känslan att bara stå där på planen på en match och väntar på att domaren ska blåsa signalen, stå där tvärnervös och hjärtat slår 150 per/sek. Ta bollen från motståndaren, göra high 5 med lagkamraten som har gjort mål, all gråt och tjut av glädje efter har vunnit en match. Titta runt och småle mot sina medspelare och ha tanken på att krossa motståndarna, kolla runt i publiken och ser hur taggade de är. GUD VAD JAG SAKNAR DETTA!
Jag har alltid varit back för att JAG har den sämsta bollkontrollen ever men att läsa av motståndarnas dribbling och att snabb i fötterna det var något jag var bra på. Jag hatade känslan av att få bollen och försöka få fram den för jag var så nervös att jag alltid tappade bort mig. Att skjuta var något jag även var dålig på men ärligt så hade jag gjort framsteg i det, jag blev bättre och bättre och lärde mig hur att spela riktig fotboll och jag verkligen älskade fotboll, det var de enda jag hade i tankarna och jag t.o.m sket i skolan ett tag. Men i 8an-9an så tappade jag lusten att spela och jag hade annat i tankarna, jag slutade och tog tag i skolan och kände att det var de bästa beslutet jag någonsin har gjort, men det var då, när jag började igen på gymniaset så fick jag tillbaka kicken lite men skadade mig riktigt hårt och sen dess har jag inte rört en boll. Jag saknar det så oehört mycket, jag var inte världsbäst eller bäst i laget men jag hade kul och gjorde mitt bästa och var duglig och det räckte för mig.
Jag vill verkligen försöka spela igen, men mitt knä håller verkligen inte och jag har sökt hos doktorn blablabla det händer ingenting och sen har jag sååå mycket i skolan och jag suger på att lägga upp saker och göra flera saker samtidigt, vet ej detta kanske var ödet haha nej skojar... Men jag saknar det men jag får helt enkelt nöja mig med småfotboll på sommaren/idrotten och på TVn.
Varför ska alltid JAG höra av mig till folk, varför kan aldrig de höra av sig till mig?
Varför ska alltid JAG bry mig om dem som aldrig bryr sig om mig?
Varför ska alltid JAG vara den personen?
Den personen som frågar hur personen mår, vad personen gör, om man kan ses osv... Så jävla less på det!
när dina tårar rinner
när ilska är allt du känner
när ensamheten tar över
när du inte har kraft kvar
när du blivit sviken
när du felat
när du är skör
när du har mist en vän
när du mist en kärlek
när du är sprucken
när du mister hopp
när du trodde att du hade nått botten, & att den enda vägen är upp
när du trodde att du skulle klara det, att du skulle vara stark
då, då gör det som mest ont, när du inser att botten oräckbar
På Instagram, Facebook, Twitter, Bloggar och överallt kryllar det med kärleksbilder, bilder på par som står och kysser varandra, håller om varandra, håller i handen och en text under om hur mycket de älskar varandra och hur lyckliga de är osv.. Självklart får man liksom känsla att man också vill ha allt de där, liksom att kunna vakna på morgonen och veta att man har någon som älskar en, känna sig trygg, prata med personen dag in och ut utan att tröttna på varandra, prata om allt och ha kul.
En dag vill jag ha en pojkvän
en pojkvän som är omtänksam och ha ett stort hjärta,
kunna förstå mig.
En dag vill jag att han ska säga att han har känslor för mig,
och vara dödskär i mig.
En dag vill jag känna mig speciell och duglig.
En dag vill jag att han ska hålla om mig och säga att allt kommer bli bra när allt är som värst,
och bara känna mig trygg i hans famn.
En dag...
Jag hade allt förra året, jag var lycklig.
Idag vet jag inte om man kan kalla mig lycklig, jo lycklig är jag men inte på samma sätt.
Bitar faller ifrån mig och vissa bitar har jag själv valt att ta bort och vissa minnen har raderats.
Men att radera minnen går inte, för att minnen är minnen som alltid kommer vara inom mig, typ som ett sår som aldrig vill läka.
Idag när jag säger att jag mår bra, ok, fint, helt ok, jättebra, superbra så vet jag inte vad dem orden betyder ens, jag tänker aldrig på vad jag säger när någon frågar mig hur jag mår för jag hatar att säga att jag mår dåligt och varje gång jag slänger ut ordet "dåligt" så får jag massa frågor som "varför det?" och det är nog de jag är mest rädd för, att folk ifrågesätter mig när jag mår dåligt. Men det är väll en självklarhet att man frågar varför...
Förr så brydde jag mig inte egentligen, jag var öppen mot nästan alla och jag typ litade på alla, men de senaste månaderna har jag blivit sviken så många gånger och jag har tappat tilliten på alla mina vänner, jag kan fortfarande vara öppen men jag är verkligen inte lika öppen längre för jag har lärt mig en läxa,
att tala om mina problem för andra så är det 99% som verkligen bryr sig och de andra är bara glada att jag har problemen.
Varje dag när jag vaknar så kämpar jag för att vara positiv och inte tänka på de negativa sakerna, men det blir samma visa varje dag. Jag går runt och tänker på massa saker, drömmer bort mig, hänger inte med på lektionerna och är helt borta. Men jag är ingen person som ger upp och jag tänker inte ge upp nu heller!
Men jag vet att en dag kommer jag må bra igen och vara lycklig på riktigt.
Men den dagen är tyvärr inte idag, imorgon eller om några månander...