Senaste åren har jag bara känt mig mer ensam och ensam för varje dag som går... Kan inte ens räkna hur många nätter eller stunder där jag bara har legat i sängen och mot väggen och känt mig så jävla ensam. Sanningen är att jag egentligen inte är så ensam som jag känner mig, för jag har ju allt en människa kan tänka sig önska? En pojkvän, massa fina vänner, en hel familj, tak över huvudet, mat som serveras varje dag, ett extra jobb, skola osv... Trots allt detta så känner jag mig på något sätt olycklig och ensam. Oavsett hur mycket mina vänner/pojkvän säger "du har mig", så försvinner inte min ensamhetskänsla. Den är forfarandet kvar, visst försvinner den ibland när jag är omringad av människor, men så fort jag är ensam så känner jag mig ensam, hopplös, äcklig, otillräcklig och oälskad. När människor säger "Åh så skönt det ska bli att vara hemma själv och kolla på film" så förstår inte jag hur dem kan njuta av det? Liksom för mig är det rena tortyren att sitta hemma en fredagskväll och kolla på film SJÄLV, jag förstår inte hur man kan vilja vara själv...? Jag känner att jag har nått en gräns, jag vill kunna ligga ensam i min säng en vanlig kväll utan att få panikattacker av att ingen svarar mig på telefonen eller sms. Det har gått för långt helt enkelt, jag känner det och ju mer tiden går dessto svårare blir det för mig att vara ensam... Min största rädsla är att vara ensam.