Att gråta när man inte har gjort det på flera dagar är så oerhört skönt. Att bara släppa allt man har hållt in, efter all tålamod man har haft är nog det bästa som finns. Saker och ting är inte alltid på topp, det måste vi förstå, men efter regn kommer alltid solsken. Att ge upp på saker och ting som betyder mest i världen är kanske det dummaste man kan göra, men vad är vitsen med att fortsätta kämpa när allt hopp är slut? Jag vet faktiskt inte.

En sak kan jag säga, att när allt känns meningslöst och man fortfarande kämpar och tillslut når mållinjen, så är det nog den bästa känslan. Att lyckas med något när något är slut är det svåra.

Processen äter upp in i från kroppen och det enda hjärnan säger är "ge upp" medan hjärtat skriker "du klarar det". Man frågar sig ofta, är ens allt detta värt? Är all smärta värt för detta? Kommer det leda till något gott, eller förstör jag bara mig själv? Det är svårt att få svar men tro mig, under resans gång så kommer man få svar på det.

Tålamod, tillit är det enda som behövs.