På Instagram, Facebook, Twitter, Bloggar och överallt kryllar det med kärleksbilder, bilder på par som står och kysser varandra, håller om varandra, håller i handen och en text under om hur mycket de älskar varandra och hur lyckliga de är osv.. Självklart får man liksom känsla att man också vill ha allt de där, liksom att kunna vakna på morgonen och veta att man har någon som älskar en, känna sig trygg, prata med personen dag in och ut utan att tröttna på varandra, prata om allt och ha kul. 

 

 

 

 

 

Jag hade allt förra året, jag var lycklig. 

Idag vet jag inte om man kan kalla mig lycklig, jo lycklig är jag men inte på samma sätt. 

Bitar faller ifrån mig och vissa bitar har jag själv valt att ta bort och vissa minnen har raderats.

 

Men att radera minnen går inte, för att minnen är minnen som alltid kommer vara inom mig, typ som ett sår som aldrig vill läka.

Idag när jag säger att jag mår bra, ok, fint, helt ok, jättebra, superbra så vet jag inte vad dem orden betyder ens, jag tänker aldrig på vad jag säger när någon frågar mig hur jag mår för jag hatar att säga att jag mår dåligt och varje gång jag slänger ut ordet "dåligt" så får jag massa frågor som "varför det?" och det är nog de jag är mest rädd för, att folk ifrågesätter mig när jag mår dåligt. Men det är väll en självklarhet att man frågar varför...

Förr så brydde jag mig inte egentligen, jag var öppen mot nästan alla och jag typ litade på alla, men de senaste månaderna har jag blivit sviken så många gånger och jag har tappat tilliten på alla mina vänner, jag kan fortfarande vara öppen men jag är verkligen inte lika öppen längre för jag har lärt mig en läxa, 

 

Varje dag när jag vaknar så kämpar jag för att vara positiv och inte tänka på de negativa sakerna, men det blir samma visa varje dag. Jag går runt och tänker på massa saker, drömmer bort mig, hänger inte med på lektionerna och är helt borta. Men jag är ingen person som ger upp och jag tänker inte ge upp nu heller! 

 

♥